Oj oj oj, vart tar tiden vägen nu då? Tiden står aldrig mera stilla och det känns inte som man hinner med allt som man ska om dagarna. Varje dag sedan Melody har kommit så har dagarna gått i racerfart, vi har kommit hem sent om dagarna. Imorgon ska vi faktiskt försöka att bara ta det lugnt och komma hem i god tid så det inte bara känns som att man går hem och lägger sig för att sova innan hon vaknar och vill ha mat igen.

Ikväll var vi på middag hos mamma och pappa (mormor & morfar) Haft det super mysigt och bara tagit det lugnt där hemma. Även älskade Zakimbo har fått följa med oss hem nu, så får vi se hur det går denna gången. Förra gången gick det super bra, men jag mådde inte så bra av att se honom ledsen. Han som alltid varit min bebis blev satt åt sidan hela tiden för att Smulbebisen kom först. Och jag grät hela tiden för jag kände mig så förbannat dum i huvudet rent av sagt.

Idag när jag såg honom springa till min famn brast jag ut i tårar ännu en gång. Jag bad honom om förlåtelse för att jag inte riktigt har den tiden mer som jag vill ge honom. Han pussa och pussa mig hela tiden och torkade mina tårar med alla pussar. Jag hoppas verkligen jag finner ett ro i mitt hjärta till honom. För jag älskar honom verkligen och han kommer alltid förbli min lilla bebis.

Nu sitter vi här vid datorerna och fixar och donar med det vi vill. Smulbebisen ligger fint här brevid och sover så sött. Men mamma vet att hon snart kommer att vakna till liv, och då blir det att stänga datorn och umgås med sin älskade dotter istället. Jag är så förbannat lycklig som har fått denna äran att vara mamma till en sån underbar flicka som Melody. Hon är verkligen det finaste som finns och det absolut dyrbaraste i världen.