Det är många av er som har väntat på min lilla förlossningsberättelse. Det har inte funnits tid och nu i efterhand är det ganska så svårt att vara exakt på pricken av allt som hände och skedde. Men jag ska försöka att minnas allt ändå.

Det va en fredagen den 3 Augusti och mina värkar hade börjat komma så smått den kvällen. Men det var ändå inga värkar som man inte kunde klara av att stå emot. Dom kom oregelbundna och varade en halv minut ca. Natten kom och det blev värre, vissa värkar fick man verkligen försöka tänka på att andas och andra värkar klarade man hur galant som helst. På morgonen försvann allting och jag blev sjukt besviken, jag trodde ju verkligen att det var på G nu.

Det blev Lördagen den 4 Augusti och dagen var kommen hade lite små ont då och då men ännu en gång inget man höll på att dö av liksom.. Men när kvällen kom började det verkligen sätta igång en sån i helvetes smärta så jag skrek. Värkarna varade mellan 1-2 minuter och kom med 1-6 minuters mellanrum. Nu hade jag ont och jag visste kanppt vart jag skulle ta vägen. Älsklingen fick ringa till förlossningen och berätta hur det hela låg till. Dom tyckte först vi inte skulle komma in eftersom jag va förstföderska så kunde detta ta tid. Och mitt vatten hade inte iheller gått. Vi väntade och när klockan blev runt 23 tiden så kunde jag inte vänta mer. Vi ringde in ännu en gång och dom sa vi skulle komma in för att se hur mycket öppen jag va.

Älsklingen ringde en taxi och vi började klä på oss för att åka in mot förlossningen. Jag försökte gå så gott jag kunde mot parkeringen. Varje steg man tog gjorde så in i helvetes ont och många pauser på den lilla sträckan fick jag också ta för att andas igenom det värsta. Väl inne i Taxin fattade chauffören vad som skulle hända. Han körde fort och då menar jag fort, precis som han fick en liten gnutta panik för jag hade så ont. Men jag försökte inte att skrika när jag hade som ondast utan jag bet mig i tungan och försökte tänka mer på andningen istället.

Väl framme så gick vi in mot förlossningen. Dom öppnade dörrarna för oss och när vi precis skulle gå förbi det första förlossningsrummet så skriker en kvinna till som bara den där inne. Barnmorskan sa: oj det där skulle ni kanske inte fått höra just nu haha! Det var en lång korridor och naturligtvis skulle man gå långt ner i den också. Men jag kämpade mig framåt med min älskling stöttandes vid sidan om mig. Nu var vi inne i rummet och jag fick lägga mig i sängen för att dom skulle undersöka mig. Det va både blodtrycket och pulsen. Jag skulle ligga i kurva för att se så allting var bra med Smulbebisen där inne. När jag hade legat där i ungefär 20 minuter var det dags för att se hur öppen jag verkligen va!? Jag va öppen 1-2 cm och jag blev väldigt besviken. Nu va min tanke jaha, dags att åka hem igen som vanligt?!

Men baby frågade henne snällt om vi inte kunde få stanna för natten. Och det fick vi fatiskt eftersom jag hade så pass ont som jag hade så ville dom kunna hjälpa en så gott som det gick. Vi åkte in på prenatalavdelningen i ett rum där baby fick äran att sova hos mig på fotöljen. Skönt att veta att man inte va ensam. När vi va där så fick jag en spruta rätt in i låret som skulle dämpa mina otroliga smärtor och få mig att slappna av lite för att kunna sova. Men slappna av det kunde jag banne mig inte?! Trött blev jag inte iheller, utan mer förvirrad och rädd eftersom jag blev väldigt yr och illamående av sprutan. Allting snurrade runt och runt i huvudet på mig och jag blev super rädd. Mina smärtor var fruktansvärda att jag inte visste var jag skulle ta vägen mer. Jag hade ont på ETT ställe bara och det va min rygg. Den satt liksom i kläm hela tiden och när värkarna kom så blev det ännu värre.

Vi kallade in barnmorskan och hon tyckte att jag skulle gå in och sätta mig i duschen med varmt vatten. Älsklingen fick sätta sig där inne på en stol och hålla mig sällskap. Han var så trött att hans ögon hängde som bara den. Han ville bara sova och jag ville bara få bort min smärta. Men jag kröp på alla fyra i duschen och jag stod upp jag låg ner på golvet jag grät som bara den jag hade ju så otroligt ont i ryggen. jag visste inte vad jag skulle göra. Baby fick ta slangen och spola där bak i sidan av ryggen med skollat vatten. Det hjälpte lite grann men inte alls mycket.

Den natten var ett helvete och jag skrek bara att jag höll på att döööööö. Eller att dom skulle döda mig. Jag ville inte lida mer. Kunde dom inte liksom bara slå ihjäl mig? eller söva mig?! Ja jag sa så mycket saker haha.. Och jag skrek så hela Malmö hörde mig..

Eftersom jag inte kunde ligga ner, så fick jag också sitta upp och sova som älsklingen. Jag fick en halvtimmes sömn den natten och när morgen var kommen var det dags för att kolla hur öppen jag verkligen var nu då?! Hon kände och jag var öppen 3 cm WOOHOOO hon sa att Smulbebisen skulle komma snart. Frukosten kom in och jag skulle försöka äta innan vi skulle rullas in på förlossningen. Men äta?! Det hade man verkligen ingen lust till man mådde bara illa och hade ingen matlust. Baby fick i sig lite mackor innan iaf och det var ju skönt. Men energi det hade han dock inte, han var så trött och funderade på att åka hem och sova ett par timmar. Men han ville inte lämna min sida. Vi ringde Jessica som skulle komma sen för att hålla mig sällskap medans baby skulle vila sig lite..

Vi åkte in på förlossningen runt nio tiden den 5 augusti. Väl där inne var jag livrädd för vad som skulle komma och ske. Men personalen var underbar och vi blev så väl omhändertgana. Nu skulle jag få lustgas som kanske kunde hjälpa min smärta lite. Men, hur skulle detta gå? Jag som var så rädd för att bli yr och må illa? Men med hjälp av BM som höll fast den mot min näsa under hela värken för att visa att det inte var farligt blev allting mycket bättre. Nu väntade vi på att en doktor skulle komma in och lägga min epidural.

Jag satt där på sängkanten och va ännu en gång livärdd eftersom jag inte fick se vad dom skulle göra eller hur man satte den. Jag hade inte kontrollen och det hatar jag verkligen. Men jag hade sköterskor och jag hade min älskling vid min sida hela tiden som hjälpte mig att försöka slappna av och inte tänka på den. Ett två tre där kom mitt skrik som säkert gjorde många lite rädda vad som hände i vårt rum. Haha det gjorde så in i helvetes ont när dom satte den. Men väl inne så kände jag ingenting mer. Det var bara en smärta för just den stunden. SKÖNT tänkte jag och hoppades på att epiduralen skulle hjälpa mot min onda rygg. Efter en halvtimme timmes tid så försvann min onda rygg.

Nu hade jag också Jessica och älsklingen sidan om mig hela tiden. Och jag tänkte fan vad bra om det är såhär bra och man knappt känner att man har ont kommer jag fixa detta som en smäck. Haha, det trodde jag ja?! Nä för fan varför skulle det få vara bra. Det började närma sig och jag va öppen 6-8 cm nu men min epidural den försvann i halva kroppen och min onda rygg började komma tillbaka igen. Dom tyckte synd om mig och satte sterila kvaddar (heter det ens så?) och ännu ett skrik kom för det gjorde ont. Och inte hjälpte dom mig ett skit?! Nä usch.. Det var dags för Jessica att ge sig hemåt och önskade oss lycka till.

Det var även dags för att få en ny BM som skulle vara med oss tills Smulbebisen skulle komma ut till oss. Jag har varit så rädd för att inte få en bra BM, men vi kunde inte fått någon bättre alltså. Hon var helt underbar och hjälpte en så mycket hon bara kunde.

Nu var det snart dags för Smulbebisen att komma till världen. Och min smärta den va likadan som innan med ryggen som satt fast och jag som inte visste var jag skulle ta vägen. Jag kunde inte ligga jag kunde knappt sitta eller så. Så jag fick hänga på gobordet och ta emot smärtorna så gått jag kunde. En läkare fick komma eftersom bedövningen hade släppt i halva kroppen. Han försökte finna felet och fick flytta på den lite. Nu va det lite bättre och jag kunde lägga mig ner för att bli undersökt ännu en gång. Men var fortfarande öppen 8 cm och vipps så släppte bedövningen ännu en gång och smärtan i ryggen kom tillbaka igen.

Jag skrek att dom skulle döda mig. Men barnmorskan bara skrattade och sa att det skulle dom inte alls det göra. För nu skulle vi förlösa barn. Men min största rädsla va att jag skulle DÖ och det visste dom om hela tiden eftersom det stod i mitt förlossningsbrev som dom hade fått.. lustgasen va min bästa vän under varje värk jag hade..

Ännu en gång skulle vi se hur öppen jag va. Och när hon körde in fingrarna för att känna så sa det BOOM när hon tog ut dom. Nu va jag öppen tio cm och jag kände verkligen att Melody hade huvudet precis innanför. Det var den coolaste känslan jag någonsin varit med om.. Nu va det dags nu skulle hon ut.

Älsklingen stod vid min sida och skrek kom igen nu älskling vid varje krystvärk och han tryckte ner mitt huvud för jag läåttare skulle kunna krysta. Jag krystade för kung och fosterland Och huvudet åkte in och ut hela tiden. Och jag var så yr att jag knappt minns något liksom. Jag var så hög på lustgas så jag var på något annat ställe vid just detta ögonblicket. När halva huvudet var ute så brast älsklingen ut att: HON HAR HÅR HON HAR HÅR. Jag skrek tillbaka att det skiter jag i. För då väntade jag in nästa krystvärk. Och sen gled hon bara ut. Herregud jag klarade det jag klarade det verkligen jag som trodde att jag inte skulle klara detta och jag gjorde det. Jag och älsklingen var så jävla överlyckliga över våran älskade lilla flicka. Tårarna kom och hon kom upp på bröstet och tittade på en med en gång rätt in i ögonen. Hon va det finaste jag någonsin hade sett och hon var vår, vår lilla älskade Melody.

När jag låg där och väntade på att få ut moderkakan så fick älsklingen klippa navelsträngen och sedan var det dags för vägning och mätning innan hon skulle få kläderna på sig. Först säger barnmorskan till mig att den inte ville komma ut vi får nog genomgå en operation. OPERATION???????? en sak jag var livrädd för var just detta att jag skulle förblöda. Men hon gav sig inte och drog i navelträngen fram och tillbaka och jag krystade som aldrig förr och ut åkte den tillslut. Nu var jag glad!! Och tänkte detta va nu över. Menn va det det?! Nä nu skulle vi kolla om jag behövde sys och naturligtvis hade jag gått isönder så pass mycket att en doktor skulle komma och säga om det skulle bli operation eller om han skulle klara att sy mig där.

In kom han och jag blev bedövad där nere och sved som in i helvete gjorde det. Men tog bedövningen? NÄ varför skulle den göra det. Varför skulle jag inte få lide lite mer. Varje stygn va ett rent helvete jag kände varje gång han stack in nålen och skulle sy mig. Och jag kan lova er alla där hemma att han sydde mycket. Jag hade gått isönder hela vägen och både på insidan och utsidan. Men med min lustgas och med sköterskan som hela tiden stod där och sa andas in och andas ut under hela tiden blev bra tillslut. Älsklingen myste med vår lilla älskling under tiden.

När allting var över så va vi lyckligare än någonsin. Vi fick in en bricka med flaggor och goda mackor. Lilla Melody hon sov så gott och man kunde inte släppa blicken ifrån henne.. Nu låg vi i förlossningsrummet och väntade på att vi skulle få plats på BB och att jag skulle gå på toan och kissa. Kissa va ju inte det lättaste att göra när man var sydd så mycket som man va. Men in i duschen för att ta varmt vatten och spola kissade jag lite grann.

På kvällen fick vi komma in på BB, men min älskling fick inte stanna. NÄ då skulle han hem och jag blev lämnad där med smärtor ensam med lilla Melody. Jag som knappt kunde gå eller ta mig från sängen. Men natten gick ändå bra och Melody var en ängel och sov hela natten i mammas famn.. Älsklingen kom på morgonen igen!!!

 

Men för att göra denna enormt långa historian ett slut så fick jag baby och jag tillslut ett rum där han också fick sova över och vi hade det hur bra som helst tillsammans. Och sen kom äntligen dagen då vi fick komma hem och bara vara för oss själva utan alla sjukhuspersonal som kom och gick hela tiden..

Jag trodde det skulle vara värre än va det va att föda barn. Man säger att man glömmer smärtan. Men eftersom jag bara hade den smärtan i ryggen och hade haft den under min graviditet då jag satt i soffan så kommer jag aldrig någonsin glömma den. Och jag kommer lätt föda mer barn för det va det bästa som hänt i mitt liv och det absolut coolaste. Den är en enromt stor och härlig känsla att föda barn.

Jag vill tacka min underbara älskling. Utan dig hade jag aldrig klarat detta så bra som jag gjorde det. Du är underbar älskling och jag älskar dig så otroligt mycket. <3